Stories

An obvious weakness opens up a thin seam in the solid, sheer rock and enables it to be climbed: MONOLITH.
 

On the way home from a climbing day at Karlshamn with Patrik Gelin, he suggested to take a stop at a place called Kjugekull. There was supposed to be a great line, that the strong locals had not yet been able to figure out. Said and done, we found ourselves walking among big boulders scattered in a beautiful landscape, as the Swedish summer sun slowly turned red. Bouldering was not even in my vocabulary at the time, but ”Tvärsprickan” (the diagonally crack) as it was referred to, had me allured from the very first sight. A perfect crack that divided the solid stone really yearned to be climbed. The strong fingers of Patrik managed to toprope it (which at this time didn’t seem too strange…) confirming it arguably as the hardest piece of rock in Skåne (county of Southern Sweden). Still, the first free ascent was “up for grabs”.

A year later I had experienced the magic forest of Fontainebleau and was beginning to understand the charm of bouldering; using the formation of the rock rather than relying on holds. The stunning line at Kjuge lit my desire and the next few weekends were spent in the forest, learning the tricks of the trade at Ängen (the Meadow) and Gamla skogen (the Old Forest). Finally, after a ton of hard landings, the project ”Tvärsprickan” was freed. Changing its name might have been questioned. However, the name of this perfectly located, solitaire, boulder, was already set in my head and the grade was given 7A+.

Malmös own climbing fanzine reported that Kjuges ”last great problem” was freed. Little did the writer know how diametrically wrong he was, as this accomplishment merely should be seen as the start of an explosion of ascents and the development of one of Sweden’s most recognised climbing areas. I’m pleased to have contributed during those pioneering days, when ”instant classics” were born almost every weekend in the forest.

– Jonas Fajersson, 2019

Allt eftersom åren går och antalet besökare på Kjugekull ökar så kan man ana vissa mönster och trender gällande vilka problem som blir populära och vältrafikerade av olika anledningar. Största magneten är förstås fina eller roliga problem, men dragningskraften hos det där bökiga, övergraderade liggstartsproblemet som “alla andra” har tickat kan vara nog så svår att motstå.

Ett erkänt “soft” problem drar alltid mycket folk. Ett sådant problem blir raskt upphöjt till “klassiker” med många stjärnor i kanten, eftersom det alltid känns extra bra att få ticka något med hög grad. När för många har tickat det i allt för rask takt tenderar alltid de som tickade det först att förslå en nedgradering med motiveringen “-Det kändes ju soft redan när jag gjorde det för X år sedan”. Problemet nedgraderas följaktligen enligt konsensus men klassikerstatusen och trafiken kvarstår.

Omvänt gäller att ett problem som har ryktet om sig att vara “sandbaggat” ofta avskräcker från alla försök till repetitioner och på Kjugekull finns säkert ett antal problem som kan anses vara “sandbaggade”. Det finns i varje fall ett antal problem som har inga, eller väldigt få, repetitioner (vilket naturligtvis inte behöver ha något samband).
Bland dessa av kollektivet förträngda, och sällan repeterade, “sandpåsar” finns det kanske en och annan blivande klassiker? För att få reda på det måste vi först identifiera dessa “sandpåsar” i alla grader. Några förslag?

– Harald Bohlin

Tisdag 4, November 2008

Jag beklagar längden på följande post men jag behövde uppenbarligen få utlopp för ett uppdämt behov att skriva av mig teorier, tankar, erfarenheter och personliga åsikter kring lite av det jag ser och läser om på 8a.nu. Detta är också delvis en direkt kommentar till en forumtråd på den berömda sajten.

(Edit: Efter en kommentar från Jens på forumtråden så inser jag att jag var otydlig och blandade ihop Jens med 8a.nu. Lätt hänt kan tyckas men jag ber 8a.nu om ursäkt och har tydligt rättat detta på några ställen nedan så att man förstår att min kritik och mina kommentarer är riktade till Jens och inte till 8a.nu.)



Om gradering av FA
Jag har som bekant också lite erfarenhet av förstabestigningar, även om det inte är på Stefans nivå. (Stort grattis Stefan!) I min värld funkar det så här:

Om jag gör en FA så FÖRESLÅR jag en grad när jag har klarat problemet. Vad som ligger till grund för förslaget är mina personliga värderingar baserade på:

  • A – Yttre förhållanden
  • B – Personliga styrkor/svagheter (vilket naturligtvis ställs i relation till “populationen” eftersom styrkor/svagheter är relativa begrepp)
  • C – Dagsform (Hänger naturligtvis ihop med B och är ofta synnerligen svårbedömd)
  • D – En jämförelse med liknande problem

Dessa faktorer väger jag mot varandra för att kunna FÖRESLÅ en grad. Svårigheten här är att både A, B och C varierar från dag till dag och följaktligen har de också vid varje tillfälle påverkat alla mina tidigare erfarenheter av D. Ingen exakt vetenskap med andra ord utan snarare en rimlig gissning baserad på min samlade erfarenhet som bouldrare OCH nytursmakare. (Här tror jag att Stefan har bättre förutsättningar än de flesta i Sverige att göra kvalificerade gissningar på denna nivå.)

Om problemet ligger på, eller väldigt nära, mitt personliga max så slås min samlade erfarenhet i spillror, faktor A, B och C får helt avgörande betydelse medan erfarenheter från D troligtvis saknas helt. Gissningen går från att vara rimlig, erfarenhetsbaserad och någorlunda objektiv till att bli chansartad och helt subjektiv. (Som i fallet med The Hourglass där Stefan kröner(?) sin personliga klätterutveckling med att klara sitt livs hårdaste boulder!)

Skillnader mellan att gradera FA och att “gradera” repetitioner
Jag ser några viktiga skillnader mellan att gradera som förstabestigare kontra att bekräfta alternativt föreslå höjning/sänkning i egenskap av 2:e, 3:e, 4:e-bestigare etc.

För det första: Som FÖRSTABESTIGARE försöker jag alltid sätta en grad som jag gissar kommer bli koncensus. Dvs här tar jag stor hänsyn till ytterligare en faktor:

  • E – Vad tycker andra som har provat problemet? (Eller vad gissar jag att de kommer tycka med hänsyn taget till B ovan).

Här underlättar det naturligtvis att ofta klättra med andra som befinner sig på samma nivå, eller repetera många problem i närliggande grader som andra har satt upp. (Här har Stefan usla förutsättningar eftersom han är rätt så ensam på sin nivå och dessutom sällan reser såvitt jag förstår.) Men om jag REPETERAR ett problem så säger jag bara helt enkelt hur det kändes för mig personligen. Om alla andra som repeterar också säger vad de tycker så kommer man snabbt fram till en koncensus-grad.

För det andra: När jag gör förstabestigningen på ett problem så är sannolikheten inte särskilt stor att jag har hittat lättaste sekvensen. I alla fall inte om jag jobbar på projektet ensam (vilket jag tror att Stefan ofta gör). Med fler som repeterar så förfinas Betan och sannolikheten är stor att graden justeras neråt ett eller flera snäpp efter hand.

För det tredje: När jag repeterar ett problem är analysen aldrig så intensiv som när jag försöker gradera en FA. Det handlar inte om att jag gärna sväljer en soft grad utan om att gradanalysen vid en FA ofta är ett “vitt ark” som påbörjas långt innan jag klarat problemet medan jag vid en repetition redan har en “förutfattad mening” om hur svårt problemet är. Analysen påbörjas oftast efter bestigningen och avslutas gärna med ett lättsamt “det kan säkert stämma” på väg mot nästa problem. Ibland är det skönt att inte behöva tänka på grader utan bara klättra.

8a.nu Jens och grader
Personligen tycker jag att 8a.nu Jens fokuserar alldeles för mycket på vad enskilda personer anser om graden på ett enskilt problem. Det viktiga är ju vad de som klättrat ett problem kommer fram till för koncensus över tiden och där är ju allas åsikt lika intressant. 8a.nu:s Jens individ-fokusering gör att många faktiskt både drar sig för att gradera sina FA och att ned- eller uppgradera problem för att inte riskera att få några paragrafer jantelag uppläst för sig. Jag tror tyvärr att 8a.nu Jens väldigt effektivt bidrar till “jante”-mentaliteten genom att aktivt basunera ut statistik om “felgraderade” problem som räddas av “modiga & ödmjuka” klättrare. Och trots att tio klättrare bekräftat en grad till 7C+ så ropas det direkt “kejsarens nya kläder!” när den elfte tycker 7C. Koncensus är ju fortfarande 7C+ tills majoriteten tycker annorlunda, eller hur?

Och olustkänslan man får av att föreslå en lägre grad på kompisens FA, med risk för att göra honom besviken, förstärks nu av att man dessutom riskerar att bli stämplad som “brave and humble”!

För att förekomma detta så har jag nästan konsekvent vid mina FA föreslagit en grad ett steg under det jag upplevde. Dvs om problemet kändes som 7A+ så föreslår jag 7A. Detta grundar sig mer i en (obefogad?) rädsla att bli uthängd som någon som graderar soft och jagar billiga poäng i ett rankingsystem, än i en rädsla att problemet skall ha “fel” grad. För grader som är ”fel” justerar sig själv över tiden och eftersom det ofta tycks vara lättare att gradera ner än att gradera upp, så tenderar “softa” problem att få en koncensus-grad snabbare än “sandbaggade” problem. Med ovanstående i beaktande ser jag det som helt logiskt att 50% eller så av de hårdaste problemen nedgraderas. Det är bara ett sundhetstecken och ett kvitto på att koncensus-systemet fungerar!

Mitt bidrag till jante-kulturen genom att alltid feg-gradera tror jag tyvärr knappast har gynnat vare sig min personliga klätterutveckling eller klättringen/klättrarna på Kjuge där jag har varit aktiv nytursmakare.

Benchmarking
Att avgöra vad som är “benchmark” 8B+ är ju faktiskt helt omöjligt förrän ett flertal 8C har etablerats, repeterats och jämförts mellan ett stort antal individer. När Stefan med ett imponerande track record föreslår 8B+ på The Hourglass så är det just bara ett FÖRSLAG baserat på HANS erfarenheter och eget track record. Han har uttryckt sin osäkerhet genom att säga att problemet KAN vara lättare. Tiden, fler repetitioner, och jämförelser med “benchmark” 8B+ kommer visa om Stefans chansartade och helt subjektiva gradgissning är rätt.


Ansvarsfördelning
Stefan skall knappast behöva ta ansvar vare sig för att 8a.nu utropar bestigningen av The Hourglass som historisk (det vet vi ju inte ännu) och inte heller för att 8a:s träffsäkra statistikanalys (som ju är en självuppfyllande profetia eftersom 50% av problemen nedgraderas) visar att graden måste vara fel. För Stefan är The Hourglass fortfarande det svåraste han klättrat.

Stefan behöver inte heller ta ansvar för vem som repeterar, och under vilka förhållanden det sker. Och även om koncensus-processen förutsätter att alla som repeterar säger ärligt vad de anser om graden så har man ju faktiskt inte någon skyldighet att höra av sig till 8a.nu Jens eller någon självutnämnd rättsinstans för att meddela sin syn på det hela.

Det vore förmätet av mig att yttra mig om hur Jens Larssen skall driva sin sajt (som berikar mitt klättersurfande på mer än ett sätt) men jag tar mig ändå friheten att komma med ett ödmjukt råd eller två: 8a.nu behöver knappast ta ansvar för huruvida Stefans (eller andras) motiv för att föreslå “banbrytande” grader är en jakt på mediautrymme, sponsorpengar eller andra djävulska motiv. Det räcker utmärkt med att rapportera att Stefan har berikat klättersverige med ytterligare ett problem som kan vara allt från sjukt hårt till förbannat hårt. Personligen tror jag inte att Stefans har haft några illvilliga baktankar med att klara problemet.
Om Jens också har en ambition att ta ett journalistiskt ansvar, utöver att skriva spekulativa “ledarspalter” med personliga reflektioner, så är det ju bara att göra ett reportage där han låter intervjua alla inblandade, klargöra fakta i ”målet” och kanske gör ett fotoreportage på plats. Och skulle The Hourglass med tiden bli nedgraderad så har det i sig inget nyhetsvärde i sig eftersom det är naturligt och en del av koncensus-processen att många problem blir nedgraderade enligt resonemanget ovan.

8a:s funktioner med databas, loggbok mm är ju helt suveräna! Stort tack till Jens, m fl! Om snacket om nedgraderingar avdramatiserades och lämnades till de som faktiskt repeterar problemen, tex genom en funktion liknande den på bleau.info, så skulle sajten också bli ett ovärderligt verktyg för att på ett smidigt och snabbt sätt nå koncensusgradering på specifika problem.

Men…
…om orsaken till att 50% eller så av alla boulders har för softa grader är att 50% av de som klättrar är media- och sponsortörstande lögnhalsar med uppblåsta egon, ja då kommer vi aldrig komma till koncensus.

…om strävan är att kontinuerligt ha ett i realtid uppdaterat och rättvist rankingsystem world wide så funkar det inte att tiden har sin gång och graderna rättar till sig efter hand. Då måste någon ta på sig ansvaret att slåss mot väderkvarnarna.

“Time Comparison Grading”
När jag ändå har ångan uppe så vill jag också passa på att lämna en kommentar till Jens egen teori ”Time Comparison Grading”.

Notera att jag i faktorerna A-E ovan inte nämner tiden som en faktor att ta hänsyn till när jag graderar. Hur många försök eller hur mycket tid jag lägger på ett problem är av väldigt liten betydelse ställt i relation till faktorerna A, och B, och C. Låt mig ge några exempel:

  • På sommaren går jag ofta bet på problem kring 7A, trots många försök, men på vintern kan jag göra 7B snabbt.
  • Ett tekniskt problem känns inledningsvis svårt och kräver oftast fler försök i jämförelse med ett powerproblem i samma grad. Men när man väl har knäckt “koden” så känns det tekniska problemet plötsligt lika “lätt” som powerproblemet. Samma grad men med helt olika tidsinsats.
  • För vissa problem har yttre förhållanden helt avgörande betydelse. Det kan räcka med att byta dojor eller att vinden friskar i för att man på nästa försök skall sända problemet man jobbat på i flera dagar. Tänk om det inte börjat blåsa!? Då hade man kanske fått lägga flera dagar till på problemet. Marginalerna är ofta förbannat små!
  • Rätt beta har ALLTID avgörande betydelse. Det kan vara så uppenbart som att dyna i stället för att låsa, eller så subtilt som en liten positionsförflyttning av tyngdpunkten. I båda fallen kan dagar av arbete och en känsla av “omöjligt” snabbt förbytas i ett “send”. Och med rätt betatips från kompisen kan man få en glädjande flash istället för att lägga dagar på ett problem.
  • Om man har 6C+ som max och en klar vinterdag repeterar en 7A på några försök, beror det då på att man är i bra form eller att förhållandena är perfekta eller att problemet egentligen är 6C+?
  • Om man har 7A som max och en gråmulen vinterdag misslyckas på en 6C+ efter många försök, beror det då på att man är i dålig form eller att förhållandena inte är perfekta eller att problemet egentligen är minst 7A+?

Avslutningsvis en liten historia på samma ämne:
Enäggstvillingarna Ben & Jerry har klättrat några år och båda har klarat 7C+ som bäst, efter några dagars arbete. En vårdag jobbar de på ett mycket vackert projekt tillsammans. De är i bra form och lyckas göra alla moven samma dag. De är överens om att problemet nog skulle kunna vara 7C+ men att det nog krävs några dagar till för att sända. Båda är lika taggade att klara problemet men väljer lite olika strategi för att nå sitt mål. Ben går hem till källaren, bygger en woody-replika av problemet och tränar bara inomhus hela sommaren, stenhårt och specifikt, medans Jerry fortsätter att nöta ute på problemet under hela sommaren och förfina betan. På höstens första kalla dag åker de ut tillsammans och båda bröderna lyckas faktiskt dagsflasha problemet under perfekta förhållanden. Det var Bens andra dag på problemet men Jerrys tjugonde.

Båda bröderna hade till fullo anammat en ny revolutionerande graderingsteori baserad på tid, och Ben föreslår 7C för “det gick ju så snabbt och lätt jämfört med tidigare 7C+”. Jerry däremot föreslår 8A för “det tog mycket längre tid än tidigare 7C+.” Några år senare när en rad repetitioner resulterat i en koncensus-grad så skulle det visa sig att sanningen låg som vanligt någonstans mitt emellan, av orsaker som inte hade något med tidsinsatsen att göra…

Detta var mina personliga synpunkter och reflektioner. Jag räknar inte med att få medhåll från högre instans 🙂
Over and out!

– Harald Bohlin

Söndag, 30 Maj 2010

Utanför Kristianstad på den skånska slätten ligger Kjugekull, en spektakulär samling stenblock i vacker natur. Blocken har i alla tider fångat människors intresse, men aldrig tidigare har intresset varit så handgripligt som nu.

I början av nittiotalet kom Kjugekull att få särskild uppmärksamhet hos de lokala klättrarna, som så smått började klättra på de mest uppenbara linjerna. De första problemen, som saknade både namn och grad, användes som en träningsrunda likt cirklarna i Fontainebleau. Profiler så som Daniel och Benjamin Ehman, Patrik Lind med flera utvecklade under denna tid ett flertal framtida klassiker så som Ängsareten, Linds långa linje, Mandomsprovet och problemen på Första stenen. Ingen kunde väl ana vilken guldgruva de satt på, eller vilken explosionsartad utveckling boulderingen skulle komma att få.

I mitten av nittiotalet fick även utomsocknes klättrare upp ögonen för Kjugekull. Efter ett mellanstop i Fontainebleau på väg ner till Sydfrankrike, hade ett gäng Malmöklättrare fått blodad tand. Vid hemkomsten började de praktisera sitt nyfunna intresse på Kjugekull. Efter ett par år av trevande försök, under vilka bland annat det numera klassiska problemet Monolit fick sin första bestigning, kom utvecklingen att under 1997 accelerera avsevärt. Ett stort antal nya problem så som Rockstar, Glycerin och Fajers dyno såg dagens ljus tack vare Jonas Fajersson och Mattias Malmgrens frekventa besök i skogen. Efter hand blev de klättrande besökarna allt fler och tack vare arbete av Magnus Wiklund, Jonas Samuelsson, Petter Ulmert och Jesper Malmberg växte området allt större.

1998 började började Kjugekull även få besök av mer långväga gäster. Problem så som Fina areten och Babar sattes upp av Magnus Lindstedt respektive Hasse Häggkvist, som med borstens hjälp vidgade vyerna för klättringen på Kjugekull. 1999 blev även Lundaklättrarna övertygade om ställets storhet och utvecklingen tog ny fart. En mängd problem, t.ex. Delikat Spagat och Nitroglycerin, sattes då upp av Harald Bohlin. Därefter har antalet besökare och nya problem ökat i takt med det växande intresset för bouldering och Kjugekull anses av många idag vara Skandinaviens bästa boulderområde.

– Harald Bohlin, 2001

Jag har aldrig behövt åka till Kjugekull bara för våfflornas skull. Från macken i Fjälkinge, den närmaste orten, hade personalen försäkrat på telefon att det var torrt på vägen vilket betyder att det är bra förhållanden på Kjuge. Små regnfria zoner verkar uppstå i kustlandskap. Visst kan det pissa ner även i Kjuge men det verkar ha varit torrt för många gånger för att vara en slump. Dessutom lyckas regndropparna aldrig tränga igenom lövtaket i “Gamla skogen” – delen där klassiker som Linds långa linje och Monolith letar sig upp för alggröna block.

Parkeringen är proppfull med bilar. Ett fåtal är tillräckligt skruttiga för att kvalificera sig som transportmedel för klättrare. Resten tillhör de som vandrar i området för den varierande naturens skull. Tät barrskog varvas med ängssluttningar, labyrinter av block med utkiksplatser. Efter ett regn stiger dofterna från marken som från ett kök.

På väg till området mellan Lippmofvet och Mandomsprovet, delen som är mest lämpad för uppvärmning och där gräset brukar trimmas av kringströvande får, kommer jag att tänka på jämförelsen mellan Kjuge och något område i Fontainebleau. Att nämna en blocksamling utanför Kristianstad i samma mening som det franska meckat var stora ord. Efter hand klarnade det att Kjuge håller en högre klass än de flesta områden i Bleau.

Gnejs knottrig av kristaller, regelrätta granitväggar, block med pockets och kalkstensinslag; Kjuge har verkligen en egenart. Många som besöker området för första gången klagar på att det är vasst, men det tar inte lång tid att vänja sig. Det första intrycket är ändå den genomgående höga kvalitén. Det handlar inte bara om goda naturliga förutsättningar utan även om ett imponerande utvecklingsarbete. Arbetet har fått ta sin tid, det har varit omsorgsfullt, engagerat och detaljmedvetet.

För att komma till min nästa anhalt passerar jag den solvarma parken kring Matador och Moby Dick, problem i den bästa klassen. Efter hundra meter tätnar vegetationen och det blir märkbart tystare. På bakgatorna bakom Nitroglycerin ligger blocken tätt i olika nivåer och höga, känsliga problem, samt en hel del orörda linjer tornar upp sig. Eftersom många kjugingar förpassat repet till vindsförrådet så måste rensningen varit en lika stor bedrift som bestigningen. Att backa ner från toppen för att borsta highballs som Gotcha, Stress och Lust, då stegen inte räckt på långa vägar, kan knappats ha gjort med vänsterhanden.

Kjugekull är inramat av en äppelträdsplantering, ett par sädesfält och några sjöar. Men varken en geografisk begränsning eller korta stegar kan hindra områdets framfart. Den del som vätter mot planteringen, “Nya skogen”, som inte gör ett särskilt nytt intryck med sina jättelika ekar, visar att Kjuge ständigt bjuder på fler möjligheter. Utmärkta exempel är Barnblockets centrallinjer som ligger i sluttningen nedanför ett av skogens mest trafikerade problem, Baltazar.

Nu är den andra föraren äntligen här. Några hundra problem och ett separat område har tillkommit. Den här versionen är, liksom den första, endast en sammanfattning av ett kapitel i skogens historia. Hur nästa kapitel blir kan väl ingen säga, men det innehåller säkert ett antal telefonsamtal till en förvirrad mackpersonal och förhoppningsvis inte så många våfflor.

Jakob Andrén

Stockholm, mars 2003

Close Menu